Lastade och färdig för avfärd hemåt mot torpet.Nu under sommaren hyr vi som bekant ut en del kanoter. Faktiskt mestadels öppna kanadensare av bra modell. Vi har även ett gäng kajaker men jag tycker att de mestadels ligger på land här hemma. Kanadensarna är nog det som passar vildmarksturerna bäst här uppe.
Nu under senaste veckan har vi haft en dansk skolklass ute. 29 personer som paddlat längs lilla Luleälven västerut mot Kvikkjokk. För att rodda i för oss så pass stora grupper krävs det att vi får uppbackning av transportfirmor som Larssons Buss, restauranger i Jokkmokk, affärerna där de handlar, kollegan Outdoor Lapland mfl. Jokkmokk har ett otroligt trevligt samarbetsklimat mellan oss småföretag. Jag vet att jag påpekat det förr men för oss är det otroligt värdefullt så jag nämner det gärna om och om igen!
Nu ligger det iallafall en hel flotta av kanoter hemma på gården igen. Kanoter som skall ut på nya turer med andra gäster under de kommande veckorna. Nu skall de tvättas, utrustning skall kontrolleras och fixas.
Inför denna tur köpte vi in ett större gäng små kanotvagnar från Yak-Yak. Alla gick sönder. Hjulen pajade helt enkelt redan under gruppens första landtransport. Att dessa vagnarna skall reklameras är ett som är säkert. Utförligare test av olika kanotvagnar tycks vara nödvändigt och det kommer. Fram tills dess så köp ingen Yak-Yak! Flottan på land betyder dåligt med intäkter i firman. Helt nya kanotvagnar. Här är Yak-Yak vagnarna som havererade. Alla gamla vagnar av andra märken har alltid och håller ännu. Två glada brudar i vårt senaste tillskott. En Toyota Hi-Ace från 1988. Närmare presentation av vår miljövänliga veteranbil kommer senare här på bloggen.
För varje paddeltag driver vi kanoterna allt längre bort från vardagen.Under den senaste veckan har jag hållit min paddel blöt. Med kanadensare har jag haft förmånen att få färdats i området kring Pärlälvens källsjöar. Med mig har jag haft en liten grupp som har fått uppleva Lappland då det kanske är som bäst. Vi hamnade mitt i islossningen och har fått leva med naturen istället för att fullfölja den exakta planen. Vi har burit kanoterna kortare passager där isen legat för tjock. Midnattssolen gör att man får noll koll på tiden och dygnsrytmen blir ett minne blott. Myggen har inte vaknat så tillvaron har varit riktigt angenäm.
För mig är det själva livet ’där ute’ som är det bästa. Livet i naturen med kanoten, tältet och enkelheten. Den avskalade verkligheten där endast det livsnödvändigaste är viktigt. Det är verkligen lugn och harmoni vilket man ofta ser även på gästerna. Folk somnar vid lunchelden. Alltså helt upp och ned på marken med huvudet mot en tallrot.
Vi har fiskat för att dryga ut maten men även för att det är roligt. Allt förutom gäddorna var tämligen dåligt på hugget. Inte ens en liten abborre lyckades vi lura. Hur som helst så är gäddfileer ganska gott om man grillar dem i folie med lök, salt, svartpeppar och en hel del chilli!
Kanadensare är ett sätt att färdas som ligger så rätt för mig som värdesätter tiden där ute. Det är ingen mening att stressa för kanadensaren går inte snabbt framåt. Man sitter skönt, kan ändra position, dricka kaffe, lasta god mat och mycket utrustning, ta med hunden, fiska, kolla på fåglar och fotografera. Man slipper ryggsäcken som tynger och skaver. Dessutom är det lätt med i och urstigning vid steniga stränder eller vid branta strandbrinkar. Att kanadensarna sedan andas vildmarksfärd gör inte saken sämre.
Jag har sagt det förr och säger det igen. Nordlandet skall upplevas från kanot sommartid. Bara i Jokkmokksområdet har vi miltals med färdvägar där man kan paddla, fiska och leva vildmarksliv. Områden som är olika mycket vildmark, olika långt från civilisationen och för olika längd på turerna. Från kust till fjäll helt enkelt. Midnattssol och sen middag vid lägerelden. Under början av turen var isen ett problem och vi fick bära förbi några kortare passager. Är man tidig på säsongen så slipper man mygg men riskerar att få is. Med en stor portion självironi och solglasögona på så togs det några klassiska ’titta vilken fisk jag fångat’. Gäddfile, rapsolja eller smör, hackad lök, salt, svartpeppar och en del chili och sedan på elden. Riktigt spicy och gott!
Med fjällen i ryggen styr vi hundspannen österut mot Jokkmokk.Tillsammans med säsongens sista grupp lämnade vi Saltoluokta fjällstation med siktet inställt mot Jokkmokk. Information som jag fått från byarna och lederna längs vår färdväg var mycket lovande och förhållandena hela vägen ner till Jokkmokk blev riktigt bra.
Sångsvanarna har anlänt ut till alla platser där det finns öppet vatten. Där ligger de och inväntar att häckningsplatserna skall tina fram. På ett ställe har även en lite större brunbjörn klivit över spåret. Känslan av att vi färdas i vildmark är definitivt där.
Under denna tur färdas vi igenom tre samebyars område och ännu fler betesgrupper. Detta kräver att vi har en bra kommunikation med berörda parter så att vi kan undvika och/eller minimera störningen inom vissa kärnområden. Vi ser renar i större och mindre skockar nästan dagligen. Vi har trevliga möten med renskötare och närvaron av en levande samisk kultur berikar verkligen upplevelsen. Jag skall skriva mer vid ett senare tillfälle om hur vi arbetar mer exakt inom renskötselområden.
Veckans grupp bestod av tre trevliga svenskar. De flesta veckorna under en säsong pratar jag engelska och ibland någon typ av försök till tyska. Att få en vecka med svenska som språk blir lite som semester för en hjärna som inte direkt är språkbegåvad.
Hundarna hittade i princip själva vägen hem de 230km från Saltoluokta utan speciellt många kommandon. På nått sätt tror jag att de mycket väl vet om att detta var säsongens sista tur och att torpet i Jokkmokk var målet. Väl hemma goade de snabbt ner sig i hundkojorna och Annie styrde sömnigt kosan raka vägen in i soffan. För min del väntar nu en tid där slädföret konkurrerar med alla andra mellansäsongsgöromål. Fokuserade slädhundar i arbete. Är hundarna lugna och tysta så är renarna tämligen obrydda för vår närvaro. Här kom en mindre flock renar ut och lade sig för att sova i närheten av vår tältcamp. Pärlälvens naturreservat bjuder på vidsträkta skogsmarker med frysta vattensystem där man kan färdas. Gråbeintunets Homer Jr ( Homy). En unghund som imponerat enormt denna säsong. Skogens fördelar… En bild att längta efter när sommarvärmen blir som tyngst.
Working Husky Crille passar på att vila då tillfälle ges.Den senaste veckan har jag färdats med tre gäster längs delar av den norra Kungsleden. Vi drog även en liten tur ned längs Kaitumälven och vidare tillbaks till Saltoluokta. Hundarna går bra, gästerna har varit trevliga med känsla för hundarna, vädret har varit både bra och mindre bra. Man kan nog sammanfatta det som en bra vecka vilket jag börjar bli riktigt bortskämd med. Bra veckor alltså.
Strax innan turen kom bloggaren Jonna Jinton och hälsade på oss. Vi har haft lite kontakt tidigare igenom åren. Hon skriver en hel del om livet i en liten landsbygdsort i norrland. Nu besökte hon Saltoluokta och Lappland. Kolla in hennes blogg så kan ni läsa om Jonnas upplevelser i Saltoluokta.
Snöläget är ännu bra här. Vi kan färdas utan problem och det utlovas ännu en vecka med kallgrader dygnet runt här uppe på fjället. Däremot så närmar sig säsongen sitt slut och jag har nu tre veckor kvar innan spannen förhoppningsvis skall styras upp hemma på gården.
I fjällen träffar vi många bekanta. Det är stugvärdar som jag känt sedan mer än tio år tillbaks. Det är friluftsfolk med skidor eller skoter. Det är fjällbor som lever sina liv här. Människor som ger färden ett djup. Inte bara vacker natur utan vi färdas i ett landskap där det finns en kultur att vara och färdas.
Nu väntar en säng här i Saltoluokta. Två sköna restaurangmiddagar ligger mjukt om själen och imorgon bär det iväg på nästa veckotur. Några hundar byts ut och ny proviant är utkörd av Stina. Jag tror på ännu en trevlig vecka framför mig! Säsongens andra färd uppför Teusabacken för mig… Det är en backe som heter duga! En lavin brakar loss på behörigt avstånd. Det tillhör verkligen inte vanligheterna att få se detta när det väl händer. Trevliga middagar inne i stugorna Under natten i Sälkastugorna puffade vinden på i säkert 20m/s. Helt klart skönt med en stuga. Trevliga middagar med intressanta samtal medan mörkret sänker sig utanför stugorna. Möte med en annan hundspannsgrupp högre upp efter Kungsleden.
Nattläger inte allt för långt från Bastavagge.Under den gångna veckan har jag tillsammans med fyra gäster försökt genomföra årets Sarektur med hundspann. Väderprognosen lovade upp emot 50-60cm snö och hyffsad vind på över 20m/s i väster. Det är ingen bra kombination om man vill färdas igenom en av Europas mest unika nationalparker. Vi kom helt enkelt att få välja mellan att köra in i Sarek och bli väderfast i tälten någon stans eller välja att hålla oss undan de värsta vädret och istället slippa ofrivilliga vilodagar. Det senae alternativet gjorde då att vår planerade rutt igenom Sarek inte kunde genomföras.
I efterhand kan vi se på nyheterna att vädret varit helt klart lite tufft. Mellan Narvik och Kiruna står tåg bomfast i snön. Det snackas om 130cm nysnö, vindar och laviner. Själv så har vi kunnat köra släde varje dag om även emellanåt med dålig sikt. Så pass dålig sikt att jag både kört ner mitt spann igenom isen i en grund vak och vid ett annat tillfälle inte vetat exakt vart vi varit innan vi tvingades att vända.
Vindarna har inte varit speciellt hårda utan max 15m/s dagtid och kanske 20m/s nattetid. Snöförhållandena däremot har gett dålig sikt så vi periodvis knappt sett varandra. Hundarna har skött sig bra, utrustningen har funkat och turen blev ändå trevlig.
En fråga jag ofta får är om hur det fungerar med att ta med hund in i nationalperkerna. 1 januari-30 april är det tillåtet att ta med hund. Hundspann räknas tydligen om man har fyra hundar eller fler. Då krävs det ett tillstånd från Norrbottens länsstyrelse. Detta pga oseriösa hundspannsföretag som kört i området och instruerat sina gäster att de skall säga att man är ett kompisgäng. Anledningen är nämligen att man som organisatör av turer i nationalparkerna behöver ansöka om ett tillstånd för sin verksamhet.
Nationalparkerna är avsatta för att skydda unik natur. De är inte avsatta för att vara någon arena för diverse turistföretagare därför tycker jag att det minsta man kan kräva av oss som är yrkesverksamma inom detta att vi tar reda på de regler som finns och följer dessa. Annars kommer allemansrätten på sikt att vara hotad och det skulle vara förödande för friluftslivet! Sitojaure. Ett belag slits loss i den tilltagande vinden. Antingen lagar man snabbt eller så slår man läger. Utrymme för att sega finns inte. Belagsbytet gjordes utan tjorv på otroliga fem minuter. Tre hundspann i den allt sämre sikten. Slädar stängs och tälten ankras inför nattens förutspådda kraftigare vindar. Tälten rivs och vi styr hundspannen österut mot Sitojaurestugan.
