För ett par dagar sedan förlorade vi en av våra border collies. Fäktagårdens Gissa eller ’Issa’ som vi kallade henne. Hon blev endast 8 år gammal. Under dagen hade hon varit med Stina på ett träningspass. Hon omväxlande åkte fyrhjuling eller sprang lös runt omkring spannet. Inget onormalt på något vis. Senare under kvällen sjunker hon bara ihop stendöd på vårt köksgolv.

Issa kom till oss som 10 månaders unghund och sedan dess har hon varit en ständig följeslagare. Mestadels har hon följt Stina i vått och torrt. Kanske en av de mest trogna och följsamma hundar som jag har sett.

Det finns så många roliga, tokiga och frustrerande minnen med denna hunden. En vinter sprang hon bredvid Stinas hundspann och var som vanligt helt fokuserad på Stina. Ja, såpass fokuserad att hon sprang rakt in i en ledmarkering och slog ut en framtand. Som vallhund fungerade hon katastrofalt komiskt. Hon var nämligen rädd för får. Om de råkade kasta en blick mot Issa så sprang hon genast tillbaks till Stina och ställde sig bakom henne. Den är så många minnen som river hårt och gör ont men även lockar fram leenden och ger saknad.

Nu finns hon inte längre. Snabbt och oväntat kom det. Tomt blev det. Allt blir så påtagligt. Livet är inte för evigt och man har även själv en begränsad tid här i livet. Liksom nära och kära. Såväl hundar som människor. Jag är verkligen glad för att det gör ont. Glad för att jag kan låta mig beröras. Det är en smärtsamt och skön känsla att sakna vår Issa. Skön för att jag är så glad att hon funnits.