Ville, du fattas oss…
Ett tungt men oundvikligt beslut har fattats och nu finns inte Ville längre. Ville var en Siberian Husky som ursprungligen kommer från vår egen uppfödning. Han såldes som valp men kom tillbaks till oss i februari i år. Orsaken var att han hade bitit både den förre ägaren och deras vuxna dotter. Dessa incidenter hade hänt under stressiga startsituationer precis innan spannet skulle iväg. Men det är ändå helt oacceptabelt.
Jag tog honom i mitt spann och givetvis tuggade han på mig ett par gånger första dagen. Stresstuggade alltså. Men Ville fick jobba hårt i spannet kan jag lova och efter första dagen upphörde tuggbeteendet tack och lov. Han blev istället världens kelgris med alla våra gäster. Såväl vuxna som barn. Han var helt enkelt en mycket krävande arbetshund som hade fått arbeta lite för lite.
I höstas då vi satte igång träningen var allt frid och fröjd. När distanserna ökades till över 30km började vi se att han inte riktigt hängde med. Var det mentalt, värmen eller? Vi började med tiden att ana att han hade en stelhet i sitt ryggslut. Under en längre tid fick han vila och behandlades med antiinflammatoriskt och smärtlindring. Tyvärr helt utan förbättring. Det har varit med tungt hjärta som vi sett att effekten av behandlingen helt uteblivit.
Vår filosofi är att ingen hund skall leva med smärta. Det är vi helt obevekliga i. Men jag saknar verkligen hans grova nos och att borra fingrarna djupt i han tjocka päls. Ville var en fantastisk färdkamrat på fjället. Han gav alltid allt i selen. Hur ont hade han haft utan att visa någonting?
När en hund avlivas så saknar man dem alltid. De fattas. Jag glömmer inte heller de hundar som jag har haft sedan 1984 då jag började. De finns ännu där i minnet. Det är tur att hundgården är full av andra fantastiska hundar som är goa på sina olika sätt. Men det är ändå alltid en tomhet. Alltid.
3 svar på ”Ville, du fattas oss…”
Känner med er…
TUNGT! ”Ville” verkar ju ha fått robusta gener men naturens nycker rår vi inte på, tyvärr. Känner själv fortfarande stor tomhet när jag tvingades säga farväl till min egna trogna fyrbenta Sarek-polare. Dom gick ju på övertid 2012, men tack vare ert ”kanonfoder” så gick det ännu en sväng med pulsande och skidande genom ”parken” men sedan var det stopp. Tämligen tungt att 2013 ensam, med pulkan hängande bakom, passera ställen där man susat in med hjälp av ”husky- power”. Men oerhört många fina minnen!
Önskar God Jul och ett Gott Turår 2014!
/Kenneth
Alltid lika sorgligt och tungt medaljens baksida