Vidsträckta vyer där man kan låta blicken vandra i timmar utan att man blir less.Efter en vecka på färd i Lapplandsfjällen är jag åter hemma. Vädret har pendlat mellan närmare +20C och solsken samt ned mot +5C och regn. Kungsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta är vintertid mina hemmamarker. Sommartid var sträckan mellan Pårtestugan och 15km norrut helt ny för mig. De andra sträckorna är vandrade och cyklade med mountainbike ett flertal gånger. Trots att jag färdas stora delar av året ute i markerna kommer jag då och då till nya områden för mig vilket är jättekul.
Från Aktse och norrut var det ganska mycket folk i stugorna. Det tycks som att det blir en ökning av fjällturismen även detta året. Någon stugvärd pratade om en ökning på 20% i Augusti men en marginell minskning under Juli. Juli hade bra väder och då sjunker ofta stugboendet så det kan ändå betyda en ökning jämfört med den kalla och blöta Juli 2015.
Människor som man möter här ute i markerna är överlag otroligt trevliga och positiva. Det gäller såväl de som jobbar med stugor, båtskjutsarna, fjällstationerna som våra gäster och allt annat folk som är på vandring. Det var dessutom roligt att vi var två färdledare då Patrik var med som ’praktikant’. Normalt jobbar vi ju ofta själva med grupperna men nu behövde Patrik ’papper’ på en sådan tur. Nordisk stormhatt. Denna plantas blad skall man absolut INTE använda om man har brist på toalettpapper. Regn och låga moln och man inser hur mycket dessa röda märkningar av leden samt de uppbyggda stenrösena längs leden underlättar orienteringen. En groda i Aktseskogen. Soligt, svalt och perfekt vandringsväder dagen då vi vandrade upp på Skierfe.
Aktse och mynningen till Rapadalen är en av turens high-lights. Vad skall vi erbjudas för väder där måntro?Nu bär det åter iväg mot fjällen. Denna gång är det en vandringsgrupp som skall färdas mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Med mig kommer även kollegan och kompisen Patrik som går en typ av inskolning. Vi behöver bli allt fler guider som kan ta turer då trycket bara tycks öka runt om i Swedish Lapland och Jokkmokksområdet.
Kungsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta är välkända områden för mig vintertid. Dock kommer detta att bli min första tur sommartid på delar av denna sträcka. Jokkmokksområdet är vilt och stort. Trots att jag färdats i markerna här både privat och med gäster under ca 25 års tid så finns det mycket outforskat.
Den nya klättermusenryggsäcken är packad och trots att jag försökt bantat så är den allt för tung med sina 12 kilogram. Förvisso finns en del grupputrustning i denne samt 3,2kg fotoutrustning men maten saknas ännu. 8-10 kg känns mer som en trevlig vikt för en stugtur. Jag får nog riva upp allt igen och göra ett bantningsvarv till. Arkivbild från en vandring söder om Saltoluokta. Hjortron borde man kunna hitta ett par stycken…
Kollegan Janne stegar ner mot skogsgränsen.Singel i Salto 2016 blev åter en trevlig arbetsvecka för mig. Det är inte första året jag bor på Saltoluokta fjällstation, gör trevliga dagsturer, äter gott och jobbar med roliga kollegor. Det är inte heller någon nyhet att gästerna är roliga och trevliga. Kokkaffet på fjället, myggen, solnedgångarna och allt annat.
Vad som slår mig ofta är att det finns en enorm samlad kunskap och livserfarenhet om allt möjligt i en grupp som denna. Fjällväxter, medicin, politik, vård, ekonomi, båtmotorer, musik och ja till och med grisuppfödning! Massor av livserfarenhet. Så är det egentligen med alla grupperingar av människor. Lyssnar man så ser man att gruppen består av en massa intressanta människor.
För övrigt så är livet i fjällen mitt hem. Jag känner mig minst lika hemma vid en kaffeeld ovan trädgränsen som hemma på torpet i Jokkmokk. Vidderna och de stora sköna områdena som vi har här i Jokkmokksområdet ger mig så mycket livskvalité. Att få berätta om livet här i norr, naturen, människorna är verkligen en givande tillvaro som jag dessutom har förmånen att ha som försörjning.
Denna vecka var nytillskottet Annie med mig och Flippa. Hon sköter sig allt bättre och kommer säkrare påp inkallning. Med tanke på att detta var hennes första lägre tur med en stor grupp så måste hon få godkänt. Hon stal inte ens en macka från någon av gruppdeltagarna. Självklart så var Flippa med och visade hur saker skall gå till. Lemmelkaffe som kokas… Vad annars? Hönsbär. Midnattssol, ljusa nätter och fantastiska ljusspel över fjälldalarna och sjöarna här i norr. Annie lär sig att koppla av.
En förväntansfull grupp belgiska kanotister som skall ut på ett äventyr. Givetvis passade jag på att tacka dem för det belgiska självmålet under fotbolls EM som de gjorde under matchen mot Sverige.Under sommaren pysslar vi en del med kanotuthyrning. Detta är någonting vi gärna utvecklar mer och som vi lägger en hel del tid på redan idag. Vi håller på att försöka få till en speciell webbsida för detta, Lapland Canoe Central men samma information ligger även på vår ordinarie webbsida för Jokkmokkguiderna. Än har vi långt kvar tills vi nått våra mål och det känns roligt.
Hur bedriver man då en vettig kanotuthyrning och släpper folk på turer utan guide? Vad gör de egentligen där ute? Skräpar de ner? Stör de lokalbefolkningen igenom att tälta runt deras hus och stugor? Fiskar de mer än de äter eller har de förstånd att bara ta upp det de äter på plats? Hur många kanotister per dag, per vecka eller per säsong tål en sträcka eller ett område? Vad är det vi bör tänka på? Vilket ansvar har vi som uthyrare?
Dessa frågor handlar om hållbarhet. Vi kan inte ta oss rätten att slita på områdena hur som helst. Tar vi hit människor och tjänar pengar på dem så anser vi att vi även har ett ansvar. Vi gör så gott vi kan med att informera och skickamed utrustning i form av toalettspade så de kan gräva ner sin skit och papper, sopsäckar osv. Vi uppmanar folk att de gärna får komma hem med skräp som de har samlat där ute. Vi försöker att informera om allemansrätten som består av skyldigheter och ansvar. Vi tror tack och lov även att de flesta av våra gäster sköter detta riktigt snyggt!
Under de senaste dagarna har vi kört ut och hämtat folk både lite här och där. Kanotuthyrningen snurrar på stadigt och växer sakta år efter år. Igår när vi körde ut folk hängde regnmolnen tunga över markerna här i norr. Under kvällen när vi åt middag öppnade sig skyn, regnet toköste ner och vinden tilltog. Oftast känner jag att jag gärna skulle vara där ute i ett tält istället för här hemma och sköta firman. Just igår var en sådan dag då det fanns en enorm njutning i att komma hem och slå igång datorn och smutta på en het mugg te medan regnet smattrade mot köksfönstret. Nytvättade kanoter hemma på torpet.60 km norrländsk grusväg utan att möta en enda bil imponerar helt klart på våra gäster. Grusväg i kombination med regn och den tidigare avsponingen av kanoterna känns tämligen meningslös. Kanoter och kajaker packas. Drömmarna om vildmarksäventyret skall förverkligas.Stina, helt klart nöjd med att sitta inne i kökssoffan med Johnny medan regnet slår mot fönstret.
The great alone är en film om en slädhundsföraren, Lance Macey, som vinner Iditarod, världens längsta slädhundstävling. Han vinner inte bara en gång utan lyckas dessutom göra det fyra år i rad! Filmen är en dokumentärfilm om idrott, hundspannskörning, vildmarkslivet borta i Alaska och en sann historia om ett människoöde.
Filmen är tyvärr mycket typiskt amerikansk. Den handlar om hur man vänder motgång till lycka. Motgång i form av droger, cancer och allmänt trubbel i livet till att familjen står enade på mållinjen av världens längsta slädhundslöp. Det är just här man tappar mitt intresse. Det så typiska glassigt amerikanska att en guldmedalj gör att de äkta vänskaperna och familjebanden kommer fram. Stor suck!
Det görs inte så många filmer om människor som lever denna typ av liv så därför får ändå filmen en del pluspoäng från mig. Den är dessutom mycket proffsigt filmad, bra klippt och som sagt så bygger allt på en historia som är sann. Har du inte sett filmen så tycker jag utan tvekan att du skall se den. Speciellt om du har intresse av slädhundar, Iditarod, Alaska och/eller friluftsliv. Jag kommer själv gärna att se den igen även om den inte får toppbetyg rakt igenom. Jag skulle mycket hellre sett en oamerikansk lugn dokumentär om Lance och hans livsstil som verkar vara mycket intressant.
The Great Alone är sammanfattningsvis en film som är sevärd. Trots min kritiska hållning till den i mina ögon falska bilden av amerikansk lycka så är historien fin. Lance är och förblir en legend med sina segrar både mot cancern och på tävlingsspåret. Naturen och hundspannen som fastnat på film är nästan bara de en anledning till att man en varm sommardag kan drömma sig bort till vintern. Mitt råd till dig som inte har sett denna film är trots allt: se den!
