Här om dagen gjorde Sten och jag en spännande skotertur till tälkåtan. Myrarna hade hunnit blöta upp lite mer än vi förväntat oss. Bäckar fanns där det inte brukar finnas bäckar. Sten lyckades dessutom köra över en öppen råk i en av tjärnarna och jag ankrade mitt ekipage i vattenslusch. Fram kom vi tillslut och nu är tältkåtan hemma. Små vardagsäventyr för oss som jobbar inom besöksnäringen.
Veckan började med strålande solsken omväxlat av kraftiga snöfall. Spåren var hårt frusna men perfekt mjuka av den nypudrade snön vilket har varit snällt mot hundarnas tassar. STF (Svenska Turistföreningen) stängde i år stugorna extremt tidigt men vi hade med tält och löste boendet med campandets frihet.
Under kvällen den fjärde dagen började det snöa kraftigt. På morgonen då vi vaknade i våra tält, bågnade mitt Hillebergstält oroväckande mycket. Hela tältet var helt hoptryckt av den våta snön. Snöandet hade nu avlösts av ett ihärdigt regnande som fortsatte under de kommande 24 timmarna. Hundar och folk blev rejält nerblötta. Denna dag klassar jag nog som säsongens tuffaste tror jag. Kanske inte den mest fysiskt krävande men däremot den mest obekväma dagen. Mina gäster kämpade på fantastiskt bra och tappade aldrig modet! Blickar jag åter på hela denna vecka så förutom en dags regn så var vädergudarna verkligen med oss.
Sista dagen bjöd på uppehåll och uppklarnande väder. Spåren håller fortfarande ihop och isarna på sjöarna har börjat flyta upp och bli torra. Hundarna har under flera dagar vetat att vi varit på väg hemåt och de har varit på hugget. För egen del är det med delade känslor jag avslutar årets säsong. En riktigt bra säsong med många trevliga gäster. Jag återkommer senare med lite summeringar från den gångna vintern. Utrustning som hållit och prylar som fallit söder. Följ bloggen och det kommer allt eftersom jag får tid att skriva.
Vår färd gick söderut från Saltoluokta. Vi har haft kalasväder med sol, ingen vind, gnistrande skön snö och allt annat man kan begära från en resebroschyrs bilder. Hundarna har skött sig bra och vi har lugnt tuffat från stuga till stuga längs Kungsleden. Gästerna har varit otroligt trevliga, hjälpsamma och goa mot hundarna vilket är sådant som underlättar mitt liv som guide.
För egen del så har jag nu varit borta hemifrån mer än 50 dagar. Det känns ännu roligt att köra hundspann och livet här ute är så verkligt och enkelt på nått sätt. Ändå ser jag hur slutet av säsongen närmar sig. Om drygt två veckor skall hundslädar målas, hundgårdar städas, bilar servas, skotrar förberedas för nästa vinter och det finns en massa kontorsarbete som bör fixas. Det bor en liten vagabond i mig och jag vet inte om jag ser fram emot livet som torpare.
Nu skall det iallafall lastas om och nästa vecka förbereds. Hundar skall hem med Stina och slädar packas om. Denna vecka kommer färden att gå norrut från Saltoluokta och det blir ingen ändring av planeringen i sista minuten tror jag. Jag har fått klartecken från samebyn och vi kommer att kunna köra utan att hamna mitt i vägen för renskötselarbetet. Vädret däremot ser väl ut att bli lite si och så med en del snö.
Under nattens bilfärd såg vi ett stort antal renar. Vinterns snöförhållanden och det faktum att det faktiskt ännu är vinter uppe på fjället har gjort att ett stort antal renar har blivit kvar nere i skogslandet. En älg, massor av fågel och en björnhona med två fjolårsungar blev viltsafarins resultat. Av björnarna såg vi bara rumporna som drog iväg likt en avlöning in i skogen.
Vi såg även ett stort antal, 30-40stycken, tjäderhönor. Just tjäderhönorna är ganska intressanta. Under loppet av två nätter så har de i det närmaste försvunnit från våra vägar! Enligt en bekant så har de nu lagt ägg och just denna äggläggning tycks vara mycket synkroniserad. Orsaken är att kläcks det en stor mängd tjäderkycklingar inom loppet av ett par dagar så ökar chanserna att några skall undgå att bli uppätna. Det är exakt samma med renen som även den föder relativt samtidigt inom flocken.
Kajakerna har under många år varit den farkost som jag valt. Numera är solokanadensarna det självklara valet. Hunden får plats utan minsta problem och man kan både fiska och fotografera smidigt från den. Kanadensare är dock inte lika snabbt att färdas med som med en kajak. Däremot så blir själva resan det egentliga målet med färden. Med kajaken tenderar slutpunkten att bli målet. Iallafall för mig. Så jag kan nog säga att jag åter hittat hem till min kanadensare.
