Browsed by
Etikett: Valpar

Valplivets vedermödor

Valplivets vedermödor

Valplivets_vedermödor_4
Valparna söker tryggheten hos sin tik som sköter dem ömt.

Under den senaste veckan har vi nu fått två valpkullar på vår kennel. Åttan var först ut med sina nio valpar som hon fått tillsammans med Sanoj. Åttans förlossning gick lysande och valparna formligen trillade ur henne på löpande band enligt Stina som var hemma med henne ensam då det skedde.

I Åttans kull började sedan en liten hanvalp att urskilja sig en dag. Den var liten och någonting var uppenbart fel med denne. Av någon märklig anledning hade han sågspån i munnen och ville inte dia. Vi tog ut detta med hjälp av en topps och snart började han dia lite igen. Nu fortsatte han dock att halka efter syskonen och vi börjar fundera på om det är något seriöst fel på honom. Va det därför han hade sågspån i munnen? Kom hönan eller ägget först? Vi började då ge tillskott i form av mjölkersättning.

När folk ringt mig och rådfrågat vad de skall göra med en valp som är en vecka och den redan då har uppenbara problem brukar jag säga att förbered dig på att den skall avlivas. Jag brukar förklara att troligtvis är det något invärtes fel som man inte ser. Jag brukar säga att hundar som är ’svaga/defekta’ kanske man får räkna med att de faller ur och att detta är en typ av naturligt urval där de starka överlever. Nu sitter vi själva med mjölkersättning och vi lyssnar inte alls till den råa logik som jag annars rekommenderar.

Igårmorse när vi kom ut till Åttans valpkull saknades en valp. En av de andra hanvalparna. Vi letade igenom hundkoja och hela hundgården. Det är fullständigt omöjligt att den försvunnit där inne. Hon måste helt sonika ha ätit upp valpen. Varför? Varför inte den lilla svaga? Hade den dött? Har hon lagt sig på den och den hade blivit skadad? Var hon stressad av åskovädret som drog förbi? Vi kommer aldrig att få veta!

Tikar som äter sina egna valpar har jag upplevt två gånger tidigare. Båda dessa gångerna har det handlat om mycket svaga valpar som jag har varit på väg att avliva själv men dragit mig för att göra det. Det har handlat om naturliga instinkter från tikens sida att hålla rent och se till att så många friska valpar som möjligt överlever.

Igår natt födde Arial sin och Rambos valpkull och det var kalabalik kan jag lugnt säga! När första valpen var på G skrek hon rakt ut. Annie, vår lilla border collie tik blev livrädd och kastade sig in i rummet, kissade över hela golvet och skrek även hon då jag lyfte ut henne från förlossningsrummet. Allt detta mitt i natten. Aldrig förr har vi haft en tik som skrikit så vid förlossning. Det tog säkert en halvtimme innan Annie och jag kunde lugna ner oss på ett nyskurat golv efter den pärsen. Arial födde hur som helst fyra pigga tikar.

I gårkväll fick vi även ideen att försöka få Arial att ta sig an Åttans svaga lilla hanvalp. Dels får vi bättre koll på den här inne och dels så får han större chans med färre och yngre konkurrenter. Arial tog sig fint an det lilla ensamkommande killen. Han saknar tyvärr intresse för mat och nu på morgonen har jag fått avsluta hans lidande då han blev riktigt dålig under natten.

Som det ser ut just nu vet vi iallafall att vi har 11 pigga valpar och ett tolfte frågetecken. Vi glädjer oss åt att det faktiskt oftast går fantastiskt bra och att tikarna just nu mår riktigt bra!

Valplivets_vedermödor_5
Mjölkersättning är någonting man alltid bör ha hemma vid valpning. Oftast behöver man det inte men när det behövs behöver man det oftast ganska snabbt.

Valplivets_vedermödor_3
Det är lätt att man förmänskligar det man ser.

Valplivets_vedermödor_2
Någon droppe mjölkersättning och sedan försöka få killen att dia. Detta gång på gång efter varandra.

Valplivets_vedermödor_1
Arial trött ett par timmar efter sin förlossning.

Sture död knall och fall

Sture död knall och fall

Stura_avliden
Där vi hittade Sture såg allt fridfullt ut. När vi tog ut honom såg det ut som värsta scenen från en kriminalfilm där man ritat in vart offret har legat.
I går på eftermiddagen var Stina ut i hundgården och hittade en av våra unghundar stendöd. Fugitive’s Sture som inte ens var året fyllda. Dagen innan och på morgonen hade vi inte märkt någonting alls. Bra aptit, snurrande svans och till synes helt normalt. Nu låg han där helt livlös i hundgården. Inga yttre skador, ingen uppstötning, inget konstigt alls. Bara tippat och dött. När sådant sker är det enligt de veterinärer som vi pratat med antagligen en bristning i hjärnan eller ett hjärtfel som plötsligt slår stop på maskineriet.

Hur påverkas då de andra hundarna? Direkt vi hittade Sture tog vi ut Viktor och systern Storma ur hundgården. När de sedan släpptes tillbaks så var Storma minst lika glad igen och sprang omkring och lekte. Viktor däremot gick raka vägen fram till platsen där Sture hade legat. Där nosade han och sedan tittade han upp på mig och skuttade obekymrat fram till mig och ville gosa tillsammans med Storma. Hundar vet och de har någon typ av tankar och medvetande. Däremot så är det viktigt att man inte förmänskligar det man tror sig avläsa från dem.

Man måste bara acceptera att detta är naturens gång. Vi har närmare 50 hundar på vår kennel som går i arbete i en tämligen extrem miljö. Om jag ser tillbaks på alla år och alla hundar som jag haft, kört och sett sedan 1984 så händer det otroligt få grejer som detta. Tack ock lov! Om jag inte har helt fel så är det tre hundar som har dött oförklarligt på liknande vis i vår hundgård. När man står där med regnet strilandes ner och vi har Sture orörlig framför oss känns det otroligt vemodigt. Han fick aldrig uppleva livet ute på vidderna. Han fick knappt starta sitt liv. En go och härlig hund som bara är borta.

Inne på köksgolvet ligger Working Husky Åttan med sin stora mage. Där inne rör sig nästa generations slädhundar. De kan komma vilken dag som helst lika väl som att de dröjer några dagar till. Åttan andas tungt och har jobbigt att röra sig. Detta är livets gång. Det vemodiga avlöses av positiva. Medvind och motvind. Sånt är livet och det kan man faktiskt inte rå över tack och lov!

Stura_avliden_2
Systern Storma är lika glad som vanligt. Känna vemod är nog en tämligen mänsklig grej.

Åttan_gravid
Åttan är inte bara fet. Här ser vi tydligt hur ett helt släddhundsteam sprattlar o rör sig där inne i magen.

Närproducerad kortsemester

Närproducerad kortsemester

Närproducerad_kortsemester_lappland_2
Låga moln och uppfräschade regnskurar har idag dragit över Jokkmokk.
Igår upplevde jag en närproducerad kortsemester. Det var med andra ord en självguidad vandring runt längs sjön här hemma. Ryggsäcken packades med fotoutrustning samt lite kött och annat för att kunna laga middag där ute. Vi stegade vi iväg längs Skabramsjön. Både Flippa och Annie följde som vanligt fulla av energi på Border Collies vis. Friluftsliv behöver inte krånglas till. Det finns mycket man kan uppleva enkelt där man bor.

Att bo i Jokkmokk är i och för sig verkligen en förmån här i livet! När jag öppnar dörren i vårt lilla torp är jag ute i i naturen direkt. Fågelliv precis utanför huset. Räven som skriar från andra sidan den lilla viken. Renarna som under vårarna vandrar förbi vårt hem varje år på sin väg upp mot fjällen i väster. Älgarna som snart skall till att föda sina små röda kalvar. Abborren som dras direkt från sjön och ner i stekpannan. Naturromantiskt? Självklart det blir så när man bor mitt i värsta Discovery channel!

Närproducerad_kortsemester_lappland_5
Annie blir successivt allt följsammare.

Närproducerad_kortsemester_lappland_1
Ett av flera Storskrakpar vid Stor-Skabramsjön.

Närproducerad_kortsemester_lappland_4
Några mygg har vaknat till liv.

Närproducerad_kortsemester_lappland_3
En vass yxa skall man vara försiktig med. (ser som vanligt värre ut än vad det är)

Valplivet fortsätter

Valplivet fortsätter

Valpliv_1
Kontakten blir bättre och bättre.
Border Collievalparna växer och sysselsätter oss en hel del. Normalt brukar man som valpägare sysselsätta sina hundar. När det gäller border collies känns det lite tvärt om. Man tvingas ut på småturer och aktivitet dygnet runt. Skura kiss i köket 02.30, morgonpromenad 05.20, matning 06.10 med efterföljande rastning. Längre aktivitet 09.00 och skura kiss igen 09.50 direkt efter hemkomst eftersom promenaden var så intressant att de två valparna glömde kissa ute.

Både Johnny och Annie växer och frodas. De blir allt tuffare och man kan se hur de utvecklas. Johnny som tidigare var rädd för vatten kastar sig numera friskt rakt över bäckar och vattensamlingar. Annie som från början totalt nonchalerade oss kan tom komma och gosa med oss nu. Det är arbete från oss som gör att de utvecklas åt det håll vi önskar. Jag ser faktiskt fram emot att de blir lite äldre och lär sig hur vårt liv är.

Valpliv_2
Annie följer en översvämmad spång.

Valpliv_3
Missar man så får man bada…

Valpliv_4
Tämligen orädd klättrar hon upp igen.

Valpliv_5
En blöt liten Annie…

Valpliv_6
Höglandnäsets Annie är utan tvekan en självständig, aktiv och tuff brud!

Nya ligister på torpet

Nya ligister på torpet

Border_collie_valpar_2
Höglandsnäsets Annie Lennox. Här med kotte i munnen som strax efter fotograferandet åts upp…
Om man inte har problem så skaffar man sig problem är ett talesätt. Hur som helst så bor det från och med i lördags två nya ligister från Piteå på vårt torp. Två border collie valpar på dryga åtta veckor. Min tidigare erfarenhet av border collie valp baseras på Flippas uppväxt och det var minsann ingen lek. Blod svett och tårar under det första året brukar man säga. Energi och instinkter är så mycket starkare än lydnaden. Efter första året däremot så har man oftast en otroligt lättsam och trogen följeslagare i vått och torrt.

Redan för flera år sedan fastnade jag för tiken Gry som bor och arbetar hos Bibbi och Bosse på deras fårgård. Nu när hon parades så var det ganska självklart att vi frågade om en valp. Stinas Issa trillade ju av pinnen i höstas här på köksgolvet så även Stina hade börjat leta en ny följeslagare.

Annie Lennox och Johnny Cash från Höglandsnäsets kennel heter de två krabaterna. Annie är den tiken som jag turligt nog blivit anförtrodd med. När Stina var nere och tittade på denne så fastnade hon direkt för en liten hanvalp, Johnny. Han kommer att kastreras senare då vi inte vill riskera massa tjuvparningar.

Jag antar att dessa små energiknippen kommer att dyka upp lite här och där på denna blogg i framtiden. Flippa tycker faktiskt att det är lite underhållande med dessa två småglin. För att vara nio år är hon fortfarande en pigg dam om än lite stel. Nu hoppas vi bara att hon klarar sig ytterligare nått år men det är inget man kan ta för givet. Den jobbiga baksidan med att fästa sig vid en hund.

Border_collie_valpar_3
Höglandsnäsets Johnny Cash.

Border_collie_valpar_1
Annie hittade snabbt en egen sovkupé i vårt soffbord.

Border_collie_valpar_4
Johnny är inte förtjust i vatten. Annie tycks däremot inte ens märka att det är blött.

Border_collie_valpar_5
Lurvig och ganska snygg…anser jag helt opartiskt!