Stora Luleälvens dalgång västerut mot Stora Sjöfallet.Till porten av Sarek är en av våra ’enklare’ veckoturer som vi kör. Det är relativt lätta etapper, enbart stugboende och efter väl trafikerade leder. Denna vecka har jag arbetat med en kollegas gäster, Dirk från Vildmarksbyn Solberget. Vi har annars valt att undvika att resebyråer och ’återförsäljare’ som skall sälja våra långturer pga att vi kan få gäster med fel förväntningar och attityd. Dirk är dock en av de kollegor som arbetar med en liknande målgrupp som oss och därför har det genom tiderna visat sig fungera kanonbra. Denna vecka var inget undantag.
Vår färd gick söderut från Saltoluokta. Vi har haft kalasväder med sol, ingen vind, gnistrande skön snö och allt annat man kan begära från en resebroschyrs bilder. Hundarna har skött sig bra och vi har lugnt tuffat från stuga till stuga längs Kungsleden. Gästerna har varit otroligt trevliga, hjälpsamma och goa mot hundarna vilket är sådant som underlättar mitt liv som guide.
För egen del så har jag nu varit borta hemifrån mer än 50 dagar. Det känns ännu roligt att köra hundspann och livet här ute är så verkligt och enkelt på nått sätt. Ändå ser jag hur slutet av säsongen närmar sig. Om drygt två veckor skall hundslädar målas, hundgårdar städas, bilar servas, skotrar förberedas för nästa vinter och det finns en massa kontorsarbete som bör fixas. Det bor en liten vagabond i mig och jag vet inte om jag ser fram emot livet som torpare.
Nu skall det iallafall lastas om och nästa vecka förbereds. Hundar skall hem med Stina och slädar packas om. Denna vecka kommer färden att gå norrut från Saltoluokta och det blir ingen ändring av planeringen i sista minuten tror jag. Jag har fått klartecken från samebyn och vi kommer att kunna köra utan att hamna mitt i vägen för renskötselarbetet. Vädret däremot ser väl ut att bli lite si och så med en del snö. Vem blir inte glad av kokkaffe och grillad Jokkmokkskorv? Susitievans Arial. Hon löper och fick specialbehandling under fikapauserna. Nu väntar hemfärd och parning med Working Husky Rambo. Aktsestugan. Ett kortare snöfall drir in över området men det ger sig ganska snart. Matning av hundarna i Sitojaurestugorna. Böljande fjällbjörkskogar och lågfjäll breder ut sig öster om Sitojaure området.
Vår tältcamp under det flammande norrskenet i Sjaunja naturreservat.I år var det nog sjunde året som Ulla följde med på tur. Bim (4:e året) och Ulla hade dessutom fått med sig Kristina i år. Tre kvinnor på 60+ där åldern verkligen inte märks. Marika (jämngammal med mig) och är nog båda mäkta inspirerade efter denna vecka. Åldern spelar verkligen ingen roll. Det är utan tvekan attityden till livet som är det viktiga.
Färden startade från Saltoluokta fjällstation och det började igenom ett ödsligt Sjaunja naturreservat norrut mot Nikkaluokta. Vi fick två nätter i tält innan vi nådde Kebnekaise fjällstation med duschar, bastubad och mjuka sängar. Färden över fjällplatån norr om Kaitumälven bjöd på total dimma och utan den kryssade leden hade vi inte kunna färdats på ett säkert sätt.
I Singistugorna träffade vi Juha från Jokkmokk som tillsammans med sin vän Kössi körde en av våra packturer med engelska skidåkare. Det är alltid roligt att träffa kollegor och vänner på fjället. Kaffe, prat och roliga historier. Ja, faktum är att vi träffade egentligen en hel del folk som man lärt känna mer eller mindre under årens lopp på fjället. Det är stugvärdar, färdledare, skoterförare, fjällstationspersonal, skidåkare m.m. En massa trevliga möten där ute.
Nu har vi åter landat på Saltoluokta fjällstation. Ute tilltar vinden och temperaturen stiger vilket resulterar i tögrader. Snön slår ihop och förhållandena för att färdas blir allt bättre. Snön lägger sig stabilare på marken och riskerar inte att virvla upp i luften för minsta lilla vind. Nu har jag jobbat med upplastning och omlastning inför nästa tur. Försöka äta upp mig, dricka kaffe och göra sådant som jag inte kan göra från fjället. I morgon bär det av igen efter en vilodag för hundarna. Frostbeklädda björkskogar strax söder om Tjuonajokk fiskecamp. Filosoferar i mitt Hillebergstält. Norrsken över Kebnekaisemasivet. Singistugorna sent en kväll. Solnedgåmg i Teusajaure.
Första dagen bjöd på strålande väder.Förra Tisdagen lämnade vi Saltoluokta Fjällstation och styrde hundspannen söderut längs Kungsleden. Svenska Turistföreningens stugor var ännu inte öppna men eftersom att vi jobbar såpass nära varandra kunde vi få låna en nyckel. Detta gjorde att vi hade stugorna helt själva.
Med på turen var Michael som tidigare varit på tur med oss. Nu följde även hans två döttrar, Annika och Charlotta med. Det har som vanligt varit roliga och skämtsamma stämning varvat med mycket seriösa samtalsämnen. Snö och väderförhållanden har dessutom visat sig från sin fina sida. Bra spår och hundarna har gått och skött sig riktigt bra.
Området söderut från Saltoluokta bjuder på fina passager på fjället men även gamla fjällskogar. Knotiga tallar, vindpinade granar och krokiga små fjällbjörkar. Perfekt för en varierad tur där man mycket sällan stormar fast. Påväg över Laidaure söder om Aktse fjällstuga. Alla stugor i detta området har sköna värmande vedkaminer. Working Husky Cula på sin livs första fjälltur. Hon är bara ca 1,5 år och sköter sig riktigt bra redan. Nya lätta och komprimerbara hundtäcken invigdes denna tur. Jag är så tacksam för de hundar som jag får arbeta med. De är lugna och fina vilket gör att de flesta situationer går så mycket smidigare. Även gästerna har i princip alltid en störtskön attityd till situationer som uppstår under vår färd.
Den första en och halva dagen var tämligen gråmulen med snöfall.I går landade vi på Saltoluokta fjällstation fem personer och 28 hundar. Bakom oss har vi då en fin färd på dryga 220 kilometer igenom mycket fina delar av Svenska Lappland med urskogarna Pärlälvens naturreservat och Ultevis fjällskogsreservat samt utkanterna av Sareks nationalpark med höga fjäll som tornar upp sig mot skyn. Områden som ofta kallas för Europas sista vildmark.
Gästerna på denna tur kom från Danmark och Tyskland. De har alla varit av den typen som gör att mitt arbete blir så roligt. Spännande människor som inte är rädda för att hjälpa till. Hugga ved, göra eld, mata hundar, laga mat, diska, plocka hundskit, torka selar och allt annat som hör till en hundspannstur. Att vara guide på en tur som denna är både roligt och lättsamt. Skillnaden mellan en turist och en gäst är att en gäst är delaktig i produktionen av upplevelsen tillsammans med guiden. En turist blir mer liksom föst mellan olika upplevelser som denna matas med. En gäst upplever jag mer som en ’medmänniska’ på denna planet än som en kund om ni förstår vad jag menar.
Som vanligt när jag startar denna tur, Crossing Lapland, brukar jag alltid få olika rapporter från leden om diverse hinder i form av dåliga isar, otrampade leder eller som denna gång varning för mycket vatten som tryckts upp på isarna. Efter överväganden så valde vi därför att en sträcka köra ut på en av de ödsliga landsvägarna här i utkanterna av Jokkmokks kommun. Vi följde denna väg ca tre kilometer till byn Luvos där vi kunde komma in på bybornas isled västerut över Karatssjön. Senare fick vi veta att samma dag hade Jokkmokks skoterklubb ankrat med skotrarna i vatten på just den sträcka som vi undvek. Ibland skall man tydligen ha lite tur också.
I Ritakdalen tältade vi en av nätterna. Trotts sovsäckar som skall klara -40C i kombination med fleeceinletsen så frös vi oss igenom natten. Detta var verkligen ingen skön natt varken för mig eller mina gäster. Nu efteråt så förstår jag att temperaturen var ner till -30C eller kallare i kombination med att det var ganska hög luftfuktighet. Det gick, men kul var det inte! Natten före, i Årrenjarka Fjällby med golvvärme i stugan kändes verkligen overklig lyx. Natten efter låg vi i Sitojaurestugan där vi eldade, lagade mat och mådde som kungar.
Den första långtursveckan är nu till enda och jag känner med viss förskräckelse att säsongen går mot sitt slut. Nu har vi snart bara två månaders hundspannskörning kvar denna vinter. Working Husky Bobbo är en av unghundarna på 1,5år som nu gör debut på de lite längre turerna. De har tidigare gått på flerdagarsturer i skogslandet men ännu aldrig utsatts för tuffare fjällväder på riktigt. När vi styrde spannen ut över Karatssjön klarnade himlen upp. Här ser vi Jervasfjällen och utkanterna av Pärlälvens naturresrvat. Möte med kollegan Tor-Henriks hundspannsgrupp från Årrenjarka Fjällby. Kallaste natten blev i tältet förstås. Denna turen innehåller allt från djupa urskogar till högre fjällpassager.
Stina med sina 12 siberian Huskies och fyra gäster på släden.Idag har Jokkmokksvintermarknadsvecka börjat. För 20 år sedan var det starten på vintersäsongen för min del. Numera är det bara ett kortare avbräck då de flesta kunderna är svensktalande. I år innebär det dessutom inte ens någon direkt ökning av antalet turer vi genomför. Vi har fullt tryck hela säsongen iallafall!
Under de sista dagarna har vi kört en hel del korta hundspannsturer med tyska gäster. Spåren har varit tunga, vi har grillat ett antal kilo fläsk och korv, kokat litervis med kaffe och haft det ganska roligt.
För oss är en korttur upp till en full dag. De turer vi har med i särklass mest folk på är våra tretimmarsturer. Efter påklädning och utselning av hundarna kör vi ca en timme med hundarna ut till en fika plats. Det är där vi grillar och kokar kaffe över öppen eld. Efter en timmes paus i skogen så styr vi åter hundspannen tillbaks till kenneln. En helt perfekt tur för de gäster som bara vill få en liten känsla för detta med hundspann och livet där ute.
För vår del så innebär dessa turer att vi träffar en lite större volym av människor. Man hinner inte lära känna folk på samma sätt som under de längre turerna, tyvärr. Det kommer nämligen massor av intressant folk som följer med. Dessutom så är detta ett bra sätt för oss att kunna leverera turer till en större mängd människor. Det är både bra för vår ekonomi men likväl för att tillgodose våra gästers önskemål. Vi har också ett mycket trevligt samarbete med en del andra hundförare som hjälper oss på dessa turer. Helt klart väldigt roligt med dessa samarbeten om man jämför med långturerna då jag jobbar mycket helt ensam med folk där ute.
Jokkmokksvintermarknad 2016 tyck iallafall snart vara här. Jag skall i år försöka bege mig ut på byn med kameran och kanske kan det komma lite bilder här från annat än ’bara’ livet i skogen. Mitt spann av 12 arbetande Siberian Huskies. Det obligatoriska kokkaffestoppet… Gäster som är pigga efter några rejäla muggar kokkaffe! Sten, en av våra kollegor, har ett samtal med en av slädhundarna om detta med att INTE skrika under kaffepausen. Varje år så är det alltid någon ny unghund som skall skolas in till arbetshund. Idag hade vi åter -22C och utandningsluften från hundarna blev som ett dimmoln över spannet. Spåret från en släde och en rad av hundtramp. Jag tycker att det är så vackert och ja…jag vet! Det är kanske lite hundspannsförarnördigt att vara fascinerad av detta kanske…
