I skogen finns det skydd och ved. Det betyder att man kan koka kaffe och grilla.Nu är första veckan av dryga tio veckor till ända. Rättare sagt så är detta dag sju av 66 som jag kommer att befinna mig ute på tur om allt går vägen. Det är alltid en lite oro att någonting skall gå fel och det inte går att fullfölja. Som det är planerat nu är det iallafall bokningar under varje vecka, hundarna tycks vara i form samt att Stina och jag mår gott.
Första veckans tur gick från Jokkmokk i öster längs Karatsleden västerut. Vid den lilla fjällbyn Kvikkjokk som även är vägs ände svängde vi norrut längs Kungsleden och styrde vidare till Saltoluokta. Här har Stina nu mött upp med några nya hundar, nya matlådor och en del utrustning. Så långt går allt som planerat!
Förra veckan bjöd på riktigt fina förhållanden. Bra spår, torra sjöar, trevliga gäster och mestadels härligt väder. Däremot så har jag aldrig mött så mycket folk ute så pass tidigt under säsongen. Outdoor Lapland och Fjällaktiv som är en kollegor var efter Karatsleden med en grupp. På Kungsleden mötte vi sedan löpare och organisationen som gjorde någon typ av ultramarathon på snö. De springer sträckan från Stora Sjöfallet till Jokkmokk. Denna tur som vanligtvis är en tur där vi bitvis får spåra lederna själva då vi är först ut.
Nu sitter jag i Saltoluokta och ute faller snön stilla. Hundarna är lugna och väntar på sin middag. Stina är i bilen och kör hemåt för att rodda ihop en del körningar som vi har från kenneln till veckan. I morgon bär det av ut på en ny tur söderut längs Kungsleden. Väderprognosen är inte helt tokig så livet leker! Ymnigt snöfall och lite vind gör att sikten mellan spannen försämras. På denna bild skall det vara minst spann. Fjället Staika i bakgrunden med den stora sjön Saggat i förgrunden. Pårtestugan levererade lite norrsken. En hel del blankis på sjöarna där vinden sopat bort snön. Working Husky Åman i förgrunden och WH Ämser bakom. Sista biten mot Saltoluokta erbjöd en del bortblåst snö men vacker tundrakänsla.
Östkanterna av sjöarna var lite blöta bitvis.Likt en varm hårfön har västanvindarna legat hårt över landskapet. Snön har fräts bort från västslutningarna och isarna på sjöarna är helt snöfria. Östra kanterna av sjöarna blev dessutom vattenfyllda och vi körde ner oss med vatten till knäna bitvis. Stina som också var ute på en annan tur hamnade i vatten upp till mitten av låren med sin grupp. Men som jag brukar säga, vi levererar inget Disney World utan vi kör hund och lever där ute på riktigt. Då är det äventyr på riktigt ibland.
Vädret är ett just nu ett stort samtalsämne och har alltid varit. Visst, det har varit en speciell vinter i år. Väldigt varmt med många och tuffa blidor. Personligen så tror jag att detta delvis är naturliga vädervariationer. När har du någonsin hört någon uttrycka ’Men grabbar, i år har vi haft en väldigt normal vinter med normalt med snö och normaltemperatur’. Man vill alltid förfasa sig över vädret som något extremt. Jag tror verkligen att det är naturligt med onaturligt väder.
Den globala uppvärmningen däremot är nog dock tyvärr ett faktum som man skall ta på allvar. Även om den inte är orsaken till denna vinters väder så bör man ta den på allvar men då främst baserat på trender med upptining av permafrost, avsmältning av glaciärer m.m. Däremot kan jag förundras över hur man så befängt kan tro att den skall lösas med att man köper lite utsläppsrätter och klimatkompenserar kan jag verkligen inte förstå? Vi måste helt enkelt börja titta på hur vi lever i stort och försöka tänka på framtida generationers existens möjligheter på denna planet.
Under de sista dagarna av turen droppade temperaturen och allt frös till. Nu är spåren snabba och sjöisarna mestadels glasblanka. Det innebär slamrande bromsmattor och studsande slädar och inte som normalt en tyst färd över gnistrande vidder. Tempen tycks enligt väderprognoserna ligga lågt ett tag ett tag framöver om nu dessa stämmer. Lite snö är lovat och förhållandena för hundspannskörning är egentligen riktigt gynnsamma.
Veckan som var hade jag med mig två svenska och mycket trevliga par. Vi har nämligen en del svenska gäster på våra turer. En kundgrupp som var mer ovanligt för 20 år sedan än idag. Man har ofta rest runt hela världen och vill nu uppleva sitt eget land av olika anledningar. Det är utan tvekan välkommet. Annie ständigt redo och en riktig hårding när det gäller att färdas. Som sagt så var detta en blöt vecka… Sjökanterna erbjöd en torrare kant där vi kunde köra. I övrigt var våra spår okej. Rosa och de andra hundarna kurade nöjda ihop sig i det torra riset under natten.
Hyfsat tät dimma när vi körde över Purkijaure sista dagen.Lite försiktigt startade vi nu ut med fortsättningen av säsongen. Startade med fem gäster för att vara ute under tre dagar och botanisera runt i Jokkmokksskogarna. Det mesta är exakt som vanligt. Trevliga gäster, vi kör hundspann, lagar mat i skogen, eldar och som vanligt så trivs jag som fisken i vattnet.
Tyvärr så kom vi bara hem med fyra gäster. En gäst fick evakueras med skoter av Stina redan första dagen. Ett ryggskott kan få den mest motiverade personen att hålla sig för skratt. Det är verkligen tråkigt när man har någon som sett fram emot att uppleva detta och så kommer det käppar i hjulet. Det gick iallafall bra och gästen ifråga är nu hemma i Tyskland.
I år har vi fått ändra våra spår en del utifrån renskötselns förutsättningar. Det enda som krävs är ju att man tänker till lite. Våra gäster blir enbart glada då vi berättar varför vi inte kör helt som planerat. Jag kommer att skriva mer om just detta med hänsynstagandet i något blogginlägg framöver. Detta är ett ämne som verkligen ligger mig varmt om hjärtat.
Livet i skogen är frihet för mig. Där lever jag med våra hundar och tar med mig olika människor varje vecka. Det är verkligen en förmån att få visa de saker som betyder mycket för mig och låta andra människor få uppleva detta livet. Att vi dessutom kan försörja oss på detta känns väldigt ofta helt overkligt. Vist är det periodvis slitsamt och både Stina och jag är toktrötta men vi har faktiskt väldigt kul och får känna att oss tillfreds med det vi gör. Jag är verkligen tacksam för det livet som jag har förmånen att få leva. Unbelievable för att säga det på utrikiska! Working Husky Dafina. En unghund på ca 1,5 år som genomförde sin första övernattningstur. Solen kliver allt högre över horisonten. Månsken under nätterna ger ett fantastiskt ljus. Man vill liksom inte in i stugan även om värmen och det nykokta teet lockar. Sista biten in mot kenneln och dimman lättar upp och man får lust att vända ut på nästa tur igen.
Vi har tömt dass och städat ur ett par kojor efter vägen.Idag blev det en tjänsteresa med skotern. Töma utedass, köra ut ved, rekognosera områden för nya produkter. Christian som driver företaget Outdoor Lapland var med och tittar lite närmare på de kojor och stugor som vi använder. Kan vi samarbeta så innebär det mindre jobb för oss med spår och underhåll. Christian kör mestadels skiodturer men även någon skotertur med gäster.
Stina som sedan en vecka tillbaks kör en ny skoter sitter mest och ler. Skotern är förvisso två år gammal men en modernare maskin med fyrtaktsmotor. Är det vatten på isen fräser vi bara fram. Dessutom så tar ingen av våra nya skotrar speciellt mycket bränsle om vi jämför med de äldre maskinerna som vi jobbat med tidigare.
Givetvis blev det både kaffe och grillad korv till lunch. Är man tre guider som är ute på vift så är kaffeeld ett absolut måste. Återigen kan jag bara konstatera att vi är ett gäng guideföretag och entreprenörer inom besöksnäringen här i Jokkmokk som har ett väldigt bra förhållningssätt till varandra.
Nu sitter Stina och jag åter inne i vårt lilla torp. Ute dånar en varm västanvind över sjön. Snön smälter från taken och det är halt ute på gårdsplanen. Imorgon väntar en ny dag med några gäster på en kortare hundspannstur. När det varit kallt och tempen plötsligt stiger fastnar det frost på alla kalla ytor. Jokkmokk har fantastisk natur och vidsträckta vidder. Obligatoriskt fikastopp. Man upphör aldrig att förvånas… Denna man träffade vi i ett område där inte speciellt många människor färdas.
Renarna som blir stödutfodrade blir tama och kommer nära. Idag har Stina och jag följt med på en foderrunda i renskogen. Just denna vinter har varit lite svårare för renskötseln. Snö som tinat och frusit på marken har gjort det svårt för renarna att komma åt markbetet. Detta i kombination med lite snö leder även till att renarna lätt vandrar iväg. Är det bra markbete och lite mer snö väljer renarna att stanna i ett område och arbetet med att hålla flocken samlad blir lättare.
I det området där vi arbetar med våra hundspann under kortturerna är det Jåhkågasska tjiellde (Jåkkåkaska sameby) som har renar. Vi har alltid känt oss välkomna med vår verksamhet och vi gör allt vi kan för att visa hänsyn och minimera vår störning. Det är ju nämligen förhållandevis lätt för oss att styra om en hundspannstur och undvika kärnområden jämfört med att få en renhjord splittrad eller flyttad.
Renfoder och ensilage lastades i skoterkälkarna och sedan tuffade vi iväg ut till foderplatserna. Renarna som hör skotrarna kommer framspringandes för att få sin beskärda del av stödutfodringen. De är orädda och man kommer riktigt nära de fina djuren. Fodret sprids med en tanke för hur man skall få renarna att hålla sig i området eller börja flytta sig åt något håll.
Vi får även en inblick i hur planen är för att flytta renarna under de närmaste veckorna. Med den kunskapen så blir det ju lättare för oss att förstå hur vi skall planera våra rutter med hundarna. Dessutom så kommer vi lite försiktigt att börja titta på om det är möjligt att erbjuda våra gäster turer ut med renskötare där man aktivt får hjälpa till med arbetet. Ett stort tack till Annika, Jessica, Ulf och Sara för att vi fick följa. Ulf fyller ett foderbord med renpellets. Det är utan tvekan en skön känsla att sitta nära och lyssna på klövarnas klickande och se hur de äter maten. I år fick vi se solen ganska högt upp ovanför horisonten. Nu har det vänt och dagarna blir allt längre. Klarblå himmel och tempen droppar ner under -20C. Skön och frisk luft.
