Tillsammans med säsongens sista grupp lämnade vi Saltoluokta fjällstation med siktet inställt mot Jokkmokk. Information som jag fått från byarna och lederna längs vår färdväg var mycket lovande och förhållandena hela vägen ner till Jokkmokk blev riktigt bra.
Sångsvanarna har anlänt ut till alla platser där det finns öppet vatten. Där ligger de och inväntar att häckningsplatserna skall tina fram. På ett ställe har även en lite större brunbjörn klivit över spåret. Känslan av att vi färdas i vildmark är definitivt där.
Under denna tur färdas vi igenom tre samebyars område och ännu fler betesgrupper. Detta kräver att vi har en bra kommunikation med berörda parter så att vi kan undvika och/eller minimera störningen inom vissa kärnområden. Vi ser renar i större och mindre skockar nästan dagligen. Vi har trevliga möten med renskötare och närvaron av en levande samisk kultur berikar verkligen upplevelsen. Jag skall skriva mer vid ett senare tillfälle om hur vi arbetar mer exakt inom renskötselområden.
Veckans grupp bestod av tre trevliga svenskar. De flesta veckorna under en säsong pratar jag engelska och ibland någon typ av försök till tyska. Att få en vecka med svenska som språk blir lite som semester för en hjärna som inte direkt är språkbegåvad.
Hundarna hittade i princip själva vägen hem de 230km från Saltoluokta utan speciellt många kommandon. På nått sätt tror jag att de mycket väl vet om att detta var säsongens sista tur och att torpet i Jokkmokk var målet. Väl hemma goade de snabbt ner sig i hundkojorna och Annie styrde sömnigt kosan raka vägen in i soffan. För min del väntar nu en tid där slädföret konkurrerar med alla andra mellansäsongsgöromål.
I perfekt vinterföre har vi ännu en vecka kört omkring med hundspannen här i nordlandet. Som det ser ut just nu vill snön inte släppa sitt grepp om landskapet och våren bjuder på kallsnö och fina körmöjligheter för hundspann. Under den gågna veckan körde vi norrut längs Kungsleden igenom Stora Sjöfallets nationalpark, vände österut via Kebnekaise fjällstation och Nikkaluokta och vidare söderut igenom Sjaunja naturreservat tillbaks till Saltoluokta fjällstation. En tur som bjuder på såväl högfjäll, fjällplatåer, frysta sjöar och älvar såväl som vidsträckt fjällurskog.
Under vår färd har vi hamnat på ett skotergängs födelsekalas med tårta och kaffe, haft middagsbjudning med stugvärden Janne, träffat trevliga människor från när och fjärran, tagit en titt på Kebnekaise fjällstation, varit fram till vägs ände och civilisationen i Nikkaluokta. Hundspannsturerna blir oftast så mycket mer när man väger in alla möten med människorna som man möter där ute.
Under veckans tur har Elin varit med för sin fjärde hundspannstur. Denna gång hade hon även lurat med sig sin tyska kompis, Inga. Sedan var Christina med från Göteborg. Ännu en vecka med trevligt folk och jag måste verkligen göra statistik på hur många män respektive kvinnor det är som är med på våra respektive turer. Inte för att det spelar någon egentlig roll men jag är tämligen säker på att fjällvärlden blivit betydligt mer jämställd under de senaste 100 åren.
Det är intressant att se hur andelen svenska gäster oftast ökar under slutet av säsongen. De utländska långväga gästerna vill uppleva mörker, kyla, lössnö till byxfickorna och norrsken. De svenska gästerna har inget emot en barfläck, ljusa vårnätter och snö som bär.
En riktigt tråkig grej är skepsisen man möts av då man bokar logi i tex Nikkaluokta. Jag klandrar inte Nikkaluoktaborna utan det är helt befogat att är man kritisk till hundspannsgrupperna som bara blir fler och fler. Andra gäster störs av skrikande hundar nattetid, hundbajs i spåren och en del annat. Jag förstår till fullo vad det är man irriterar sig på. Det finns nämligen en grupp sk ’guider’ och företag som inte håller ordning efter sig. Man städar inte bort hundbajsen efter sina hundar, man har inte jobbat med sina hundar så de är tysta nattetid utan låter dem skrika och härja nätterna igenom. Man saknar helt enkelt kunskap i yrket som hundförare och guide. Man har inte heller gett sina hundar en rimlig träning för att klara de uppgifter som de sedan skall utföra. Detta kan inte anses som god djurhållning med den stress som hundarna utsätts för.
Nikkaluokta har ibland flera grupper per dag med 30-50 hundar/grupp som startar ut. Om inte vi i branschen själva kan hålla koll på detta så tror jag att det kommer restriktioner. Både för privata hundspann som företag vilket vi idag redan kan se inom Laponiaområdet där det idag krävs tillstånd för alla hundspann som vill köra där. En tråkig utveckling som slår mot vår allemansrätt på sikt.
Under den kommande veckan väntar en spännande färd. Årets sista långtur med gäster. Den planerade rutten går från Saltoluokta och målet ät att under nästa Torsdag anlända vid vår kennel nere i Jokkmokk. Då har jag varit ute på tur i 66 dagar. Frågan är nu om vädret håller i sig med kyla nattetid så att snön bär oss hela vägen eller om vi får problem med bäckar och genomslagsföre. Framtiden får utvisa detta helt enkelt.
Hundspannen styrdes denna vecka mot porten av Sareks nationalpark. Blötsnö och låga moln men även lite blå himmel och fluffig kallsnö. Hundkörningen är med andra ord fortfarande på topp här i nordlandet. Än en gång har vi sett att bara för att det blir varmt eller blött tidigare under vintern så behöver det inte betyda att säsongen blir kort.
Renarna börjar nu att dra sig allt högre upp mot fjällen. Vi försöker att ta reda på hur vi skall köra och vart vi kan övernatta för att minimera vår påverkan på djuren. Oftast står de hyfsat oberörda och betar då vi passerar men ibland blir de skrämda. Områden som kan vara känsliga kör vi snabbt igenom eller undviker helt. Det gäller helt enkelt att minimera tiden vi är i dessa områden som för tillfället är känsliga.
En av våra gäster vred första dagen sitt knä väldigt fel. Jag såg när det hände och allt gick liksom i slow motion och det såg verkligen inte allvarligt ut men det visade sig vara betydligt värre och ont lär det ha gjort. Med lindor och hjälp av mycket vänliga sjuksköterskor som var på skidtur så tejpades knät enligt någon norrländs fotbollsmetod. Successivt har sedan knät blivit bättre och bättre under resans gång. Givetvis så har det även handlat om en järnvilja att genomföra turen av gästen.
Hundarna har gått bra men vi har nått skrot som går runt ibland dem. Bruno har kraxat då han sover ute men när han får bo i stugan så är hostan borta. Kan han ha räknat ut något? Viktor har nu börjat småkraxa och hemma står fler hundar som kraxar. Kan det vara en släng av kennelhosta? Jag lyssnar och lyssnar och är väldigt rädd för att köra de individerna som eventuellt blir sjuka. Ibland lyssnar jag så mycket att jag i det närmaste inbillar mig saker.
Veckan som har gått har hur som helst bjudit på fin hundkörning om än någon dag med sur blötsnö och låga moln. Vi har fått se porten till Sareks nationalpark i hyfsat väder. Gästerna har även denna vecka varit trevliga. De flesta andra man möter är även de mycket trevliga.
Hundspanns säsongen går nu mot sitt slut. Det är nu 53 dagar sedan vi styrde färden västerut från kenneln. Sju långturer som vardera varit ca 20 mil med olika små grupper av trevliga människor. Nu ser jag fram emot de två nästkommande veckorna av färden innan hundspannen förhoppningsvis styrs upp hemma vid vår kennel nere i Jokkmokk.
Den senaste veckan har jag färdats med tre gäster längs delar av den norra Kungsleden. Vi drog även en liten tur ned längs Kaitumälven och vidare tillbaks till Saltoluokta. Hundarna går bra, gästerna har varit trevliga med känsla för hundarna, vädret har varit både bra och mindre bra. Man kan nog sammanfatta det som en bra vecka vilket jag börjar bli riktigt bortskämd med. Bra veckor alltså.
Strax innan turen kom bloggaren Jonna Jinton och hälsade på oss. Vi har haft lite kontakt tidigare igenom åren. Hon skriver en hel del om livet i en liten landsbygdsort i norrland. Nu besökte hon Saltoluokta och Lappland. Kolla in hennes blogg så kan ni läsa om Jonnas upplevelser i Saltoluokta.
Snöläget är ännu bra här. Vi kan färdas utan problem och det utlovas ännu en vecka med kallgrader dygnet runt här uppe på fjället. Däremot så närmar sig säsongen sitt slut och jag har nu tre veckor kvar innan spannen förhoppningsvis skall styras upp hemma på gården.
I fjällen träffar vi många bekanta. Det är stugvärdar som jag känt sedan mer än tio år tillbaks. Det är friluftsfolk med skidor eller skoter. Det är fjällbor som lever sina liv här. Människor som ger färden ett djup. Inte bara vacker natur utan vi färdas i ett landskap där det finns en kultur att vara och färdas.
Nu väntar en säng här i Saltoluokta. Två sköna restaurangmiddagar ligger mjukt om själen och imorgon bär det iväg på nästa veckotur. Några hundar byts ut och ny proviant är utkörd av Stina. Jag tror på ännu en trevlig vecka framför mig!
Under den gångna veckan har jag tillsammans med fyra gäster försökt genomföra årets Sarektur med hundspann. Väderprognosen lovade upp emot 50-60cm snö och hyffsad vind på över 20m/s i väster. Det är ingen bra kombination om man vill färdas igenom en av Europas mest unika nationalparker. Vi kom helt enkelt att få välja mellan att köra in i Sarek och bli väderfast i tälten någon stans eller välja att hålla oss undan de värsta vädret och istället slippa ofrivilliga vilodagar. Det senae alternativet gjorde då att vår planerade rutt igenom Sarek inte kunde genomföras.
I efterhand kan vi se på nyheterna att vädret varit helt klart lite tufft. Mellan Narvik och Kiruna står tåg bomfast i snön. Det snackas om 130cm nysnö, vindar och laviner. Själv så har vi kunnat köra släde varje dag om även emellanåt med dålig sikt. Så pass dålig sikt att jag både kört ner mitt spann igenom isen i en grund vak och vid ett annat tillfälle inte vetat exakt vart vi varit innan vi tvingades att vända.
Vindarna har inte varit speciellt hårda utan max 15m/s dagtid och kanske 20m/s nattetid. Snöförhållandena däremot har gett dålig sikt så vi periodvis knappt sett varandra. Hundarna har skött sig bra, utrustningen har funkat och turen blev ändå trevlig.
En fråga jag ofta får är om hur det fungerar med att ta med hund in i nationalperkerna. 1 januari-30 april är det tillåtet att ta med hund. Hundspann räknas tydligen om man har fyra hundar eller fler. Då krävs det ett tillstånd från Norrbottens länsstyrelse. Detta pga oseriösa hundspannsföretag som kört i området och instruerat sina gäster att de skall säga att man är ett kompisgäng. Anledningen är nämligen att man som organisatör av turer i nationalparkerna behöver ansöka om ett tillstånd för sin verksamhet.
Nationalparkerna är avsatta för att skydda unik natur. De är inte avsatta för att vara någon arena för diverse turistföretagare därför tycker jag att det minsta man kan kräva av oss som är yrkesverksamma inom detta att vi tar reda på de regler som finns och följer dessa. Annars kommer allemansrätten på sikt att vara hotad och det skulle vara förödande för friluftslivet!