Låga moln och uppfräschade regnskurar har idag dragit över Jokkmokk.Igår upplevde jag en närproducerad kortsemester. Det var med andra ord en självguidad vandring runt längs sjön här hemma. Ryggsäcken packades med fotoutrustning samt lite kött och annat för att kunna laga middag där ute. Vi stegade vi iväg längs Skabramsjön. Både Flippa och Annie följde som vanligt fulla av energi på Border Collies vis. Friluftsliv behöver inte krånglas till. Det finns mycket man kan uppleva enkelt där man bor.
Att bo i Jokkmokk är i och för sig verkligen en förmån här i livet! När jag öppnar dörren i vårt lilla torp är jag ute i i naturen direkt. Fågelliv precis utanför huset. Räven som skriar från andra sidan den lilla viken. Renarna som under vårarna vandrar förbi vårt hem varje år på sin väg upp mot fjällen i väster. Älgarna som snart skall till att föda sina små röda kalvar. Abborren som dras direkt från sjön och ner i stekpannan. Naturromantiskt? Självklart det blir så när man bor mitt i värsta Discovery channel! Annie blir successivt allt följsammare. Ett av flera Storskrakpar vid Stor-Skabramsjön. Några mygg har vaknat till liv. En vass yxa skall man vara försiktig med. (ser som vanligt värre ut än vad det är)
Köra hundspann som födelsedagspresent.
(…och nej, tjejen hade inte förfrusit kinderna. Det var bara lite frost.)Vardagslivet för en hundspannförare och guide är till stor del ute i bushen såhär års. Är det inte gäster som skall ut så är det spår som skall underhållas, ved som skall transporteras, dass som skall tömmas, unghundar som skall tränas och mycket annat roligt.
I går kom jag hem från ännu en fyrdagarstur som vi körde direkt från kenneln och västerut. Denna gång följde en mor och hennes 16 år gamla dotter. En födelsedagspresent som dottern hade önskat sig under flera år. Det var med andra ord en mycket hundintresserad tjej som duktigt styrde sitt eget hundspann ut i Jokkmokksskogarna.
De flesta av våra gäster har oftast ett hjärta som slår för naturen och hundarna. Under vår andra dags lunchpaus bröt plötsligt solen igenom och färgade den frostiga skogen i ett svagt rosa skimmer. Då står modern där med tårarna forsande ut för sina kinder. ’Det är så vackert. Tänk att jag får vara här. Tänk att jag får dela detta med min dotter. Jag är så lycklig!’ Därefter kramade dottern om sin mor och de stod där en lång stund och höll om varandra mitt bland alla hundarna medan solen fortsatte att lysta på dem.
Att arbeta som guide innebär att man väldigt ofta har att göra med människor som uppfyller sina drömmar. Det händer dessutom väldigt ofta att dessa människor står där med fuktade ögon. Lyckliga för att fått uppfylla någon av sina drömmar sedan lång tid tillbaks. Det är en sån skön tillfredsställelse att se hur andra människor uppskattar det som ligger mig varmt om hjärtat. Hundarna, naturen, enkelheten i livet och en mugg rykande hett kaffe. Frostig skog. Hundarna uppskattar verkligen att våra gäster har en passion för hundarna. Här är det Working Husky Zemlan som tar sig lite uppmärksamhet. Isande blå ögon. Working Husky Uschi och bakom Working Husky Asta. Ljuset, molnen, skogarna allt är en del av Nordlandet. Här vill jag leva och här kan jag dö!
Bilden är från en av våra längre hundspannsturer i Kebnekaisefjällen vårvintern 2015.Många gånger slår det mig hur bra jag egentligen har det. På det sätt som mitt liv har blivit så lever jag i princip min dröm. Allt är verkligen inte en dans på rosor och många gånger har det krävts en beslutsamhet och aktiva livsval. Livet är verkligen som en båt. Man måste ta tag i rodret och styra det dit man vill annars blir det inte som man önskar.
Följ dina drömmar. Våga ta chanser. Var inte rädd för det okända. Lev inte med hängslen och livrem utan ut och sväva lite. Skit i vad andra tycker så länge som du inte gör illa eller sårar någon medvetet. Det enda vi med säkerhet vet är att vi har ett liv. Lev det på riktigt! Lev det på ditt sätt!
Det är medmänskligt att öppna dörren…Långt inne i den norrländska vildmarken sitter jag och tre gäster i en liten stuga. Utanför dånar en tuff storm som får hela kojan att vibrera i de värsta vindbyarna. Fönsterrutorna är helt igensatta av den blöta och kladdiga drevsnön. Att gå ut på dass är en expedition i sig. Faktum är att dasset hittar man inte längre till. Inne är det fuktigt och trångt pga av alla kläder som hänger på tork.
Mörkret sänker sig och vi har varit väderfasta hela dagen. Plötsligt hör vi någonting utanför dörren. Folk. Vem är ute i detta väder och varför? Hur har de hittat hit? Allt går väldigt snabbt. Stugan som har fyra bäddar är överbelamrad av oss. Vi öppnar dörren och drar in de fyra nedisade skidåkarna som står där utanför. Kaffepannan sätts på, vi river ihop vår utrustning och gör plats i halva stugan. Hjälper dem av med alla isiga kläder och snart sitter vi alla åtta runt det lilla bordet som bara har fyra stolar. Vi bjuder på te, kaffe, bullar och lite annat smått och gott. Sakta men säkert tinar våra nya vänner upp i den överfulla och fuktigt varma stugan.
Ute i markerna är detta ett självklart beteende. Man hjälper varandra. Man bjuder till och man gör det inte för att man skall få någonting tillbaks. Man gör det av medmänsklighet. Man gör det för att det är det enda alternativet. Man bjuder på de små resurser som man själv har. Man tar det där extra jobbet och obekvämheten. Det blir trångt. Man frågar inte om deras religion eller politiska tillhörighet. Man frågar inte om de har pengar eller inte. Man frågar inte efter tacksamhet. Man hjälper och det är just detta som gör oss till människor. Det är exakt så här vi skall göra när medmänniskor är i behov av hjälp. Inte hålla dörren stängd.
Exakt detta har inte hänt men jag ser varje år liknande grejer hända ute i fjällstugorna, på fjällstationerna och längs mina färdvägar. Ibland ger jag hjälp och andra gånger får jag hjälp. Exakt så som det skall vara i livet.
