Nattläger nedanför Skierfeklippan.Alla hundarna står inselade, startklara och vi skall just till att lätta ankare. Vi är fem hundspann som är påväg norrut mot Kebnekaiseområdet. Då börjar min hjärna att tänka i nya banor. Söderut istället för norrut. Efter en snabb briefing med gruppen fattas beslutet att vi skall undvika det dåliga snöläget uppe vid Kebnekaises fjällstation och området mellan Stora Sjöfallet och Teusajaurestugorna. Spannen styrs söderut längs Kungsleden. Snösäkert och Det visar sig bli ett bra val.
Vi börjar veckan med i det närmaste molnfritt och vindstilla på kalfjället. Sedan fortsätter vi med lite varierat molniga dagar men alltid skönt vindstilla. Hundarna blir varma och vi får ta det lugnt för deras skull.
Nu sitter jag i Salto. Tält hänger på tork liksom sovsäckarna. Maten inför den kommande veckan är nedstuvat i slädarna. Idag har vi gjort en radiointervju med Radions program Naturmorgon. Det kommer troligast på lördagsmorgon om två veckor. Nu är mina ögonlock såpass tunga att det endast är sängläge som gäller. Per jobbar på för att avlasta sina hundar. Han följs här tätt av Sam. Restaurang Hilleberg. Sitoräven fick jag sitta på fem meters avstånd medan denne somnade. Flippa blev stel i benen och fick därför motvilligt åka en bit.
Flippa ganska direkt efter olyckan då hon just piggnat till såpass att hon kan gå igen. För några dagar sedan var Flippa riktigt nära döden. Hon är som sagt alltid med mig över allt. Är det inte med hundarna så är det i bilen, skotern, kanoten eller vad vi nu hittar på. Just när det gäller skoter är hon helvild. Hon springer o far som ett galet monster. Hon är verkligen överallt.
När jag skall trampa de sista startplatserna nedanför kenneln så hör jag plötsligt ett märkligt skrik bakom mig i mörkret. Där ligger hon. Flippa. Helt nedmosad i snön bakom sladden. Hon krampar, skriker och det ser ut som att ryggen är av. Tankarna rusar snabbt igenom huvudet. Helt kallt konstaterar jag att hon skall inte lida och bak i skotern ligger det en yxa. Det handlar inte om vad man klarar av att göra eller inte. Det handlar om vad man måste göra. Det känns så ovärdigt mot min fina kompis. Jag lägger handen på henne och alla hennes muskler är hårt spända. Tycker mig känna att de slappnar av något då jag tar på henne. Det är kanske inte kört. Snabbt sliter jag loss sladden från skotern och tar Flippa i min famn och ganska snart stegar jag in i huset med en något mindre skrikande Flippa i min famn.
Stina konstaterar också snabbt att vi måste kanske avsluta hennes lidande. Flippa kan inte stå på benen och verkar tämligen borta och bara gnäller. Skall vi fara till Lapplands djurklinik i Gällivare? Minst en timme i bil och Flippa har verkligen rejält ont. En hund som aldrig annars visar smärta. Ska vi ringa någon att komma med ett gevär? Flippa slappnar av allt mer o mer. Håller hon på att dö mitt framför oss eller blir det bättre?
’Vi tar en kopp te och avvaktar en halvtimme’ säger jag till Stina. Då brukar man se klarare situationen efteråt och Läget kanske förändras åt någotdera håll. Beslut blir lättare att fatta och äta och dricka nått måste man ju oavsett.
Efter ett tag händer det otroliga. Flippa piggnar till. Ögonen blir kontaktbara. Hon slickar på min hand nästan som att hon ber om ursäkt. Sedan går hon upp vingligt, dricker vatten och äter lite mat! Fortfarande gnager en oro att det skall ha blivit några inre skador. Det tar 24 timmar innan man kan slappna av vad gäller sånt. Man måste helt enkelt bara hålla koll på hunden och övervaka. Denna natten sover jag på köksgolvet.
Nu flera dagar efter är hon helt normal, eller iallafall så normal som en knäpp border collie kan bli. Hon har dessutom varit med ut på skotern och åkt någon sväng till när jag har sladdat spår. Att ingenting gick sönder på henne? Spårsladden har dels ett rejät hyvelblad med en tung rulle/vält bakom. Om jag är glad för att min Flippa lever! Ja, det är helt ofattbart underbart faktiskt. Jag är så otroligt glad för denna hund. Flippa is still alive! Lite päls avhyvlat ovanför ögat. Det hade kunna gått så mycket sämre. Flippa är en riktig profil som ständigt får eller skapar sig arbetsuppgifter. Hon är kennelassistenternas No 1!!! Den dagen hon inte längre finns kommer det att saknas någonting.
Livet där ute är tämligen krävande för hundarna. Det ställer utan tvekan stora krav på hur vi fodrar och med vad. Denna bild är tagen strax söder om Nikkaluokta när vi kommit undan den värsta stormen uppe på fjället.Under januari 2015 började vi lite försiktigt att testa ett för oss nytt foder till våra hundar. Vi hade kollat runt på marknaden och mycket pekade mot Royal Canin. Detta är ett foder som vi sneglat på under en längre period. De har två högenergifoder Royal Canin Endurance 4800 och Royal Canin Marathon 5000.
Under vårvintern brukar våra hundar tappa vikt vilket de även gjorde under föregående säsong. Däremot märkte vi en stor skillnad på att de inte tappade lika mycket. Endurance är ett foder med mer energi och dessutom med mycket hög smältbarhet vilket har lett till att hundarna kunnat hålla vikten bättre.
Marathon är snäppet vassare än Endurance men har ett tämligen högt kilopris. Vi använde under förra säsongen ca en säck (12kg) Marathon/vecka på de 30 hundarna som jag hade med mig ut på långtur. Alla hundar fick några kulor varje dag men de som var tunnast gav jag lite extra av just detta. Det jag menar är att vi använde en säck Marathon/vecka som extra tillskott. Basen bestod av ca 350gr RC Endurance 4800 och ca 250-500gr färskfoder/dag.
Under höstträningen i år har vi inte haft de vanliga problemet med att hundarna plötsligt avmagrar snabbt. Detta har tidigare berott på att belastningen (träning och kyla) ökat och vi inte har hunnit med att öka fodergivan tillräckligt. Här är fodret inte hela sanningen men helt klart en mycket viktig faktor. September har dels varit varm och vi har inte kört riktigt lika hård träning i år som förra året. Men jag upplever att man har lite mer tid att reagera med detta foder.
Jag vill verkligen poängtera att Precept som vi tidigare körde på också var ett bra foder. På det fodret såg vi att vi hade väldigt få skador på hundarna och att äldre hundar var mjuka i kropp och leder jämfört med tidigare foder som vi använt. Alla som arbetade på Lupus som som säljer Precept var dessutom mycket trevliga och kunniga. Som exempel så har de en kostrådgivare som man kan mejla och/eller ringa då man har frågor. Enda anledningen att vi bytt foder är för att vi helt enkelt behövde ett energitätare torrfoder och det saknades i Precepts sortiment.
Nu efter nio månader med Royal Canin Endurance och Marathon så kan jag varmt rekommendera detta för hårt arbetande hundar. Nu funderar ni säkert på om vi är sponsrade men det är vi inte. Däremot så köper vi ca 3 ton/beställning och då kan man alltid förhandla om en mängdrabatt. Fodret är inte billigt, men det är såpass viktigt för en arbetande hund med bra mat att den kostnaden får man ta. Har man inte råd med ett bra foder så har man för många hundar. Enklare än så är det inte!
Ett bra torrfoder är basen för vår utfodring av våra hundar. Jag återkommer lite senare med hur vi nyttjar torrfodret i kombination med våtfoder och varför vi gör det. Royal Canin Endurance och Royal Canin Marathon i kombination med lite färskfoder visade sig fungera kanonbra.
Wild Tribe’s Drago från Camilla och Magnus i Sollefteå.För en dryg vecka sedan fick vi ett tillskott till vår kennel. Wild Tribe’s Drago från Camilla och Magnus i Sollefteå. Drago är nu 9 veckor söt siberian husky valp. Denna lilla krabat är intagen till vår kennel som ett kennelsamarbete där vi helt enkelt har bytt en valp med varandra. Fördelarna är många men framför allt så får vi in nytt blod som vi själva får testa på vårt sätt att köra. Dessutom så kommer Camilla och Magnus att ta en valp från oss och vi får den utvärderad hos dem. Dessutom så är det ett bra sätt så att ännu en av våra valpar får ett bra hem.
De hundar som vi har avlat fram själva är givetvis oftast bra. Men att tro att vår avel är den enda bra aveln är verkligen att bita sig själv i röven. Det är så lätt att man blir hemmablind i sin strävan efter att bygga sitt eget ’kennelnamn’. Det är ju hundförare vi är och hundspann vi vill köra. Då är det bra hundar som gäller. Inte hundar med ’rätt’ kennelnamn. Därför testar vi gärna hundar från olika ställen.
Wild Tribe’s Drago heter iallafall ligisten från söder. Han bor ännu inne i huset med oss. Inte rumsren. Periodvis helt vild och far runt som en virvelvind i köket. Han är med oss nere i hundgården då vi matar och mockar, med i bilen då vi handlar, med ut och promenerar i skogen och mycket annat. Helt orädd för både hundar och folk. En riktigt energisk tuffing med andra ord. Flippa är utan tvekan en bra hjälp då en huskyvalp skall uppfostras. Här skall Drago just till att attackera. Ibland är farten så hög och då svänger plötsligt spången men Drago hinner inte svänga. Här har han just kraschat ner i en blötmyr.
Fäktagårdens Gissa eller som vi kallade henne ’Issa’. Otroligt bildskön kompis!För ett par dagar sedan förlorade vi en av våra border collies. Fäktagårdens Gissa eller ’Issa’ som vi kallade henne. Hon blev endast 8 år gammal. Under dagen hade hon varit med Stina på ett träningspass. Hon omväxlande åkte fyrhjuling eller sprang lös runt omkring spannet. Inget onormalt på något vis. Senare under kvällen sjunker hon bara ihop stendöd på vårt köksgolv.
Issa kom till oss som 10 månaders unghund och sedan dess har hon varit en ständig följeslagare. Mestadels har hon följt Stina i vått och torrt. Kanske en av de mest trogna och följsamma hundar som jag har sett.
Det finns så många roliga, tokiga och frustrerande minnen med denna hunden. En vinter sprang hon bredvid Stinas hundspann och var som vanligt helt fokuserad på Stina. Ja, såpass fokuserad att hon sprang rakt in i en ledmarkering och slog ut en framtand. Som vallhund fungerade hon katastrofalt komiskt. Hon var nämligen rädd för får. Om de råkade kasta en blick mot Issa så sprang hon genast tillbaks till Stina och ställde sig bakom henne. Den är så många minnen som river hårt och gör ont men även lockar fram leenden och ger saknad.
Nu finns hon inte längre. Snabbt och oväntat kom det. Tomt blev det. Allt blir så påtagligt. Livet är inte för evigt och man har även själv en begränsad tid här i livet. Liksom nära och kära. Såväl hundar som människor. Jag är verkligen glad för att det gör ont. Glad för att jag kan låta mig beröras. Det är en smärtsamt och skön känsla att sakna vår Issa. Skön för att jag är så glad att hon funnits. Issa följde utan problem med över allt. Stadsvandring, bil, kanot, fjäll, sommar som vinter. Alltid trogen och följsam. Alltid redo att följa Stina på det mesta. Det blir ’naket’ att förlora en följeslagare. Vi jobbar mycket ensamma ute i skogen, fjällen eller hemma vid datorerna. Här är Stina och Issa på väg hem efter spårpreparering. Sängen, soffan, sovsäcken. Issa hade inga problem med någotdera. Kanske inte den smartaste vovven men med ett mycket gott hjärta.
