En hyfsad storm har dragit fram över Norrbotten. En hel del träd har farit omkull både lite här och var liksom allt annat som inte varit väl förankrat. Elavbrotten har avlöst varandra och helikoptrarna patrullerat längs elledningarna för att snabbt lokalisera vart det funnits problem. Inga konstigheter med det utan helt naturligt lite väder bara.

Själv så haltar jag omkring och försöker få Stina att förstå hur synd det är om mig. Hon tycker att jag är gnällig men det är tämligen oskönt med ett knäckt revben. Nu är det inget träd som blåst över mig eller någon björn som attackerat mig. Jag har bara lite löjligt böjt mig över en bänk med en valp i famnen som sprattlade.

Njutningen med smärtan från revbenet finns i alla fall där. Jag tänker väldigt ofta på hur mycket man skall värdesätta sin hälsa. Jag tänker på alla som inte får vara friska. Då snackar jag inte om en liten förkylning eller nått knäckt revben. Man skall verkligen inte ta någonting för givet. Man måste bara se till att ta vara på livet här och nu. Dels värna om sin egen tid på denna planeten men lika mycket tänka på att vara okej mot andra medmänniskor. Såväl dagens människor som de som förhoppningsvis skall leva på denna planeten i framtiden.

Jag kan faktiskt känna en glädje över smärtan att det bara är ett litet revben som gör ont. Glädje över att veta att om några veckor är det antagligen okej igen. Det är en glädje som smärtan gör mig påmind om. Alltså finns det en liten njutning i smärtan.