Då har jag landat i torpet nere i Jokkmokk. Sju veckor på färd med hundar och olika människor. Vi har kört ca 200km per vecka vilket gör en total sträcka på 1 400km eller 140 mil. Det har varit bra veckor för jag känner ännu ett stort sug att få fortsätta. Jag hade lätt kunnat tagit en ny midvinter direkt på detta!

Det har varit en tung säsong för mig. En av mina absolut tyngsta pga att jag dragits med ett par influensor. Kroppen har som inte varit riktigt pigg. Nu under slutet har jag däremot återhämtat mig väldigt bra. Åter är orken åter där.

Hemfärden från Saltoluokta är som vanligt alltid tråkig. Stina kom med bilen och segt packade jag ihop mina grejer. Stationens personal hjälpte oss att köra några spann över sjön och åter stod vi på asfalten.

Längtan tillbaks dit ut kom redan efter att par timmar hemma. Det bor utan tvekan en vagabond eller nomad i mina gener. Livet med hundarna. Livet på färd. Livet ’back to basic’. Livet lite avskiljt från den normala civilisationen. Livet där ute så som livet egentligen skall vara. Naturen, hundarna, enkelheten, äventyret, strapatserna, tröttheten på kvällen, stillheten… Nu är jag tillbaks från verkligheten. Tillbaks till Jokkmokk, det lilla samhället strax norr om Polcirkeln.

”Once infected with the sled dog mushing virus, there is no cure, there is only trail!”