Detta kom att bli en intressant vecka. Första dagen fick jag i princip knuffa min släde i en mil från vattendelaren ned till Sitojaurestugorna. Inga, stugvärden kommenterade att jag verkligen va trött för jag sa inte ens något dumt till henne vid ankomsten. Så då förstår ni hur illa det är när till och med jag är tyst!

Tempen har varit hög, slädarna har gått trögt och periodvis har det frusit och klabbat under dem. Hundarna blir sega av värmen. De moddiga spåren har ofta försvunnit under nysnö och drevsnö. Körmässigt har det varit en tung vecka för hundar och folk.

Som om det inte vore nog med det... Första dagen visar det sig att en gammal skada som Tomas har på benet ger honom problem. Han har riktigt ont och vi blir oroliga för att det skall vara en fraktur. Han fortsätter med att sparka in foten in i nått bordsben eller liknande och dottern skär sig och även hon sparkar in i nån stol eller så. Hon trillar dessutom och slår knät ganska illa i en slädmede. Ska man ha motvind så ska man tydligen.

Nu räcker det inte med detta heller… Vi får dessutom en förkylning/influensa som likt en ångvält dunkar sig igenom gruppen. Värk i lungor, feber, ont i kroppen o musklerna, ömmande halsar, trötthet och allmänt tunga dagar men mycket önskan om att få sova. Sista dagen är Tomas så sliten av sin feber att vi ordnar en skotertransport ut för honom.

Trotts detta har vi haft flera fina dagar. Det har pendlat mellan solsken och snabba spår för att i nästa timme vara tungt och motigt igen. Hundarna har skött sig bra och de är helt utan problem förutom att de tappat en del vikt de senaste två veckorna. Men nu får vi hoppas på en fortsättningsvis lite lättare vinter.