Lappländskyla är en kär vän
Vi har haft några småkalla dagar här i Jokkmokk. Thermometern vid vårt hus har visat ner mot -37C. Då vet man att det är 5-10 grader kallare längs våra spår. Sjöar som Purkijaure för att inte snacka om Appoälvens dalgång. Där kan det vara lite smågnidigt emellanåt.
Häromdagen hade vi 32 tyska gäster på hundspannstur och tempen pekade en bit under -30C. Korvgrillning, glada gäster, kaffekok och trevlig hjälp från våra kollegor Sten och Magnus. Det enda missödena var två bilar. Startmotorn på vår minibuss som brann när vi skulle vålda igång den och Stens pickup som frös ihop. Shit happens och problem är till för att lösas.
Så länge man får vara ute i markerna märker man egentligen inte att det är så extremt kallt. Bara man slipper skotrar, bilar och vatten o avlopp. Civilisationens moderniteter är det som stökar. Hundarna går bara bättre ju kallare det är och själv så trivs jag bra i kylan. En eld och en panna te längs träningsspåret och livet är helt fantastiskt.
Ett svar på ”Lappländskyla är en kär vän”
Myggfritt? < -40C … Vålda igång minibussen med påföljd att startmotorn brann … Hmmm!
Min far undrade alltid hur det gick när Karusuando passerades vintertid på väg mot Lyngenalperna. Kulhål och extrem kyla ( vintern 1939-40) har jag förstått men att trixa igång ett fordon kunde man. Förvärmning utan att sätta eld på fordonet ingick. Hur, ja det berättade han inte …
Själv räddades vi av Kirunabuss i Ö Soppero under en av resorna mot Jiekkevares och
Lyngsdalglaciärens branter.
Kylan kräver tydligen även sin tribut 2014.
/Kenneth